Börjar gå mot preimär med Cinderama, ca två veckor kvar. Ännu har vi ingen teknik, ingen scen, genomdragen är halvfärdiga, kostymen funkar inte, sminket strular, skådespelare krisar som vanligt… Ändå är jag inte alls orolig. Det kommer att bli teater, det kan säkert bli riktigt bra. Jag vet att vi kommer att jobba ihjäl oss sista veckorna, och både ghanianer och teaterjobbare är magiker, vi kommer att fixa det.

Mer orolig är jag för allt det jag försummat. Min utbildning, med ännu en missad termin, mina vänner i Kumasi, Oboasi, Tema. Alla som jag inte hälsat på fast jag varit i landet i över tre månader. Skolbarnen som jag svikit. Varför väljer jag jobbet först när tiden inte räcker till? Vännerna och familjen är ju viktigare, men någon pliktmedveten Luther tvingar mig att jobba istället för att leva.

Lyckligtvis har jag fina arbetskamrater, så jag har nya vänner omkring mig.