I går satt jag på en buss på väg till järnmarkanden. Jag mådde ganska risigt, kändes som om jag höll på att bli sjuk och fick yrsel. Tidiga tecken på vätskebrist. Jag spanade ut genom rutan efter vattensäljare, de brukar vara överallt. Alltid när man är törstig så finns det en vattensäljare redo med ljumna vattenpåsar för 500 cedis (25 öre). Det var en ovanligt varm dag, till och med för att vara i Ghana.

Vattenförsäljaren är ofta ett barn, mellan fem och tio år. De går sällan i skolan och har svårt att ge rätt växel tillbaks på en 5000 cedissedel. På huvudet bär de ofta 20-30 påsar vatten, vilket motsvarar 10-15kg. När det är som varmast, säljer vatten som bäst och det är då de springer mest mellan bilarna på motorvägen och i trängseln på marknaden. För varje såld vattenpåse tjänar försäljaren ca 100 cedis (5 öre), något som går oavkortat till mat. Mat för en dag kostar ca 3 kronor, och då ingår inte många protiner.

I går var det som om alla vattensäljare var försvunna, jag såg bara ryggtavlan på några av dem. Jag ropade, men ingen hörde och jag blev tröttare och tröttare och mådde sämre och sämre. Jag kände någon slags panik komma.

Det blev väldigt tydligt vilka det är som håller Ghana, och världsekonomin igång. Om inga barn (som borde leka och vara i skolan) bar runt med vattenpåsar, så skulle kaffet inte bli plockat, oljan inte uppumpad, guldet inte brutit, containerna inte lastade och teaterföreställningarna skulle inte spela.

Till slut kom en flicka i tolvårsåldern fram till bussen, och jag köpte två liter som jag drack på några sekunder. Svettningen kom tillbaka på några minuter, den bittra smaken i munnen försvann och mina tankar blev klarare.

För tio år sedan i öknen i Mali, var det mer kritiskt. Jag var ensam på en stig på väg mot Nigerfloden. Jag hade missbedömt avståndet och tiden, och allt mitt vatten var sedan länge slut. Vätskebristen hade gett mig alla varningssignaler, de artiga, de tydliga och de desperata, och nu började systemet klappa ihop. Jag svimmade flera gånger och det var omöjligt att tänka eller orientera sig. Jag blev osäker på varifrån jag kom och vart jag skulle gå. Till slut satte jag mig på marken och tänkte att jag skulle vänta på nästa regn som skulle fylla hela dalen med klart källvatten. Då kom en liten kille, med en hink vatten som han måste ha burit i flera timmar, samma väg som jag kommit. Jag frågade på franska (eller var det svenska?) om han hade vatten som jag kunde få köpa, men killen förstod inte. Han bara räckte fram hinken och jag drack flera liter. Han fyllde sedan upp min tomma flaska, sa något vänligt på bambara, vände sig om och gick tillbaks. Jag vet inte om jag ens hann säga tack.

En tioårig grabb i Mali räddade mitt liv, och jag är evigt tacksam.